Rickettsia (Tyfus/fläckfeber)

Rickettsia är detsamma som tyfus, fläckfeber, kvalsterburen fläcktyfus [scrub typhus] Cirka 10 % av svenska fästingar är bärare av bakterien. Nya rön visar att 3 % – 20 % av alla som får ett fästingsbett smittas med Rickettsia Helvetica.

Inkubationstiden är cirka 7 dagar i genomsnitt. Rickettsia är en gramnegativ intracellulärt växande bakterie som överförs via vektorer (fästingar, loppor, löss, flugor med mera) från djur och är ganska lik bakterierna Ehrlichia och Anaplasma. Traditionellt delas de olika varianterna av rickettsioser in i tyfus, fläckfeber (”spotted fever”), och ”scrub typhus”. Det finns cirka 18 olika humanpatogena varianter.

Efter bettet sprids rickettsierna till blodet och då börjar det med att patienten plötsligt insjuknar i hög feber, sedan huvudvärk och muskelvärk. Vanligtvis finner man på den plats som där bettet är en blå-röd rodnad eller en svart krusta som uppstår på grund av den vaskulit som bakterien orsakar. Oftast får man lymfadenit i anslutning till bettet. Ett millimeterstort utslag spritt över kroppen förekommer i nästan hälften av fallen. Sjukdomsförloppet varar oftast i cirka två veckor, varefter sjukdomen upphör. Det är vanligt med komplikationer som neurologiska symtom, njursvikt, chock, blodpropp, lunginflammation med mera.

Symtom

Hög feber, huvudvärk, muskelvärk, frossa, frysningar, mag–tarmsymtom, muskel- och ledvärk och trötthet. Vid platsen för bettet bildas ofta en svart skorpa. Ibland finprickigt utslag, blodförgiftning, hjärtmuskelinflammation, och hjärnhinneinflammation (meningit, perimyokardit och septikemi).

Bakterierna orsakar sjukdom genom att invadera endotelcellerna i små och medelstora kärl och orsaka vaskulit.

Diagnos

Ställs ofta kliniskt. Det finns antikroppsprover att ta men de bör tas några veckor efter de första symtomen då antikroppar inte hinner bildas tidigare. Förutom antikroppsprover finns immunofluorescens (MIF). Utomlands finns DNA-PCR och IgG-antikroppsprov. Behandling: Antibiotika.

Varianter

Samtliga nedanstående mer sällsynta rickettsiosvarianter har samma inkubationstid, diagnostik, behandling och differentialdiagnostiska överväganden som för Rickettsia africae:

  • Medelhavsfästing-, Boutonneus- och Marseillesfeber – orsakas av Rickettsia conorii och sprids med fästingar. Sjukdomen finns rapporterad från områden kring Medelhavet men även från Afrika (”Kenya tick typhus”) och Indien (”Indian tick typhus”). Hög feber, huvudvärk, muskelvärk, makulopapulöst exantem och eschar är vanligt.
  • Rocky mountain-fläckfeber (”Rocky mountain spotted fever”) orsakas av Rickettsia rickettsiae. Förekommer i Nord- och Sydamerika och sprids med fästingar. De fall som numera ses brukar inte komma från klippiga bergen utan från östra USA. Sjukdomen börjar med hög feber, huvudvärk och muskelvärk. Efter ca 2-3 dagar utvecklas ett makulopapulöst utslag som kan övergå till petekier och multiorgansvikt. Om inte effektiv antibiotikabehandling ges är dödligheten upp mot 20 %, med behandling 3 %.
  • Lusburen tyfus (epidemisk tyfus, ibland kallad epidemisk fläcktyfus) orsakas av Rickettsia prowaseki och medförde stora dödstal under världskrigen. Vaskulitbild dominerar med gastrointestinala blödningar, multiorganpåverkan, hög feber och cerebral omtöckning.
  • Loppburen tyfus orsakas av Rickettsia typhi och sprids med råttloppan. Sjukdomen är en mildare variant av lusburen tyfus.
  • Kvalsterburen fläcktyfus (”Scrub typhus”) orsakas av Orientia tsutsugamushi, förekommer mest i buskområden (scrub = buske) i Sydostasien och sprids med kvalster. Denna variant orsakade många sjukdomsfall under andra världskriget och Vietnamkriget. Svårare fall med vaskulitbild förekommer men är sällsynt. I ungefär hälften av fallen ses eschar.